Under sommaren och hösten har ni kunnat läsa flera spännande och framförallt roliga inlägg här på bloggen från Anders Rydell, som nu gått från att vara jäst-bloggare till fast skribent. Vi på Pilsner.nu är otroligt glada över att Anders blivit en del av gänget, som utöver att skriva intressanta texter om öl, även är fotograf och fångade vårt 15 års jubileum på bästa vis. För att lära känna Anders lite bättre har vi ställt lite frågor om hans ölresa, vad han vill bidra med till Pilsner.nu och vad han tycker om när det kommer till öl.
Hur började ditt intresse för öl och hur ser det ut idag?
Ett studieår i USA i den grå forntiden gjorde mig nästan desillusionerad med alla dessa blaskiga industrilager som helt dominerade. Ingen teve-reklam i världen kunde övertyga mig om att t.ex. Miller var något att stå efter när smaklökarna sa något annat. Resor i Storbritannien talade dessbättre ett annat språk, och bäddade för en aldrig övergående förtjusning i välgjorda ale och bitter i engelsk stil. Men det stora genombrottet var USA också inblandat i.
I början av 00-talet bodde jag på ett hotell i University District i Seattle. På bekvämt gångavstånd från hotellet fanns en pub med vidhängande mikrobryggeri. Efter att grundligt ha smakat mig igenom ett sortiment som i termer av bredd och ”spänningsfaktor” med råge slog allt vad jag dittills upplevt, åtminstone på de svenska pubar där jag brukade hänga, var jag fast.
Idag fortsätter jag projektet att bredda min smakpalett, göra nya upptäckter och hitta nya stilar. Det senaste tillägget är det smakuniversum som belgoöl utgör, och som jag skam till sägandes har varit ganska okunnig om tidigare.
Vill du berätta om ett härligt ölminne du har?
Jag är verkligen ingen vän av tävlingar i drickande, speciellt inte den sorten som bedrivs av hormonstinna ynglingar med stort självhävdelsebehov. Men samtidigt måste jag erkänna att det kan ha ett visst underhållningsvärde, och göra gott i den bekräftelsetörstande själen. Såhär var det:
Under studietiden i Lund hade jag en korridorkamrat som hade förälskat sig i en tysk polis. Hon flyttade ner till München utan varken arbetstillstånd eller tankar om hur tillvaron skulle komma att te sig som emigrant. Efter några sysslolösa månader, mestadels ensam i en lägenhet där underhållningen bestod av tyska marschschlagers på radion, fick hon nog och drog hem. Kvar i Tyskland fanns sådant som mormors porslinsservis, slalomskidor och annat livets nödtorft. Nu skulle allt hem, och hon ville ha en hjälpchaufför. Jag tillfrågades, och tyckte förstås att en gratisresa till München var ett ytterligt tilltalande alternativ till föreläsningarna.
Den Tyske Polisen (DTP) hade fått förhandsinformationen att den bleksiktige svensken nog gärna kunde tänka sig att smaka en tysk öl eller tre, så hans ex och jag hann knappt parkera bilen förrän en värdshusrunda tog sin början. DTP, i kraft av sin lokalkännedom, tog ledningen och ställde ner fyra halvliterskrus på första krogens biergarten-bord (två var, exet deltog bara som åskådare). Det fanns ingen uttalad överenskommelse, men det låg liksom i luften att varje krus skulle rinna ner i ett svep. Vilket vi också båda lyckade med, till och med med en viss vällust inblandad.
Detta upprepades på ytterligare några ställen, tills jag började tycka det var dags att få ett avslut, det fick bära eller brista. När det nästa gång var dags för mig att handla köpte jag literkrus. Nu kom DTP:s första nederlag – medan jag lyckades hälla i mig litern utan uppehåll var han tvungen att ta en andningspaus. Det blev den kvällens sista vätskebalansövning.
Nästa morgon blev jag hämtad från den lägenhet jag fått låna för natten så att trion skulle kunna få en gemensam frukost. Till historien hör att jag inte har några som helst tendenser till att bli bakfull, så medan jag var kvittrande glad och pigg satt DTP mest och stönade vid frukostbordet. I bakgrunden visade teven en slalomtävling där, som vanligt vid den tiden, en svensk åkare hade goda chanser att vinna och därmed förnedra alla konkurrenter, inklusive de tyska.
Naturligtvis gick svensken i mål med flaggan i topp, och hans landsman i tillfällig exil lät undslippa sig ett glädjetjut, kanske lite onödigt volymstarkt. Det blev för mycket för DTP som mödosamt reste sig, lomade bort till kylskåpet och tog fram varsin burk av Müncens Finest för att bekämpa den värsta ruelsen. Slagen på sin egen hemmaplan, i Tysklands öl-Mecka, i sin egen paradgren, ölhävning, vilket nederlag! Själv var jag inte lika förkrossad.
Som ny på Pilsner.nu, vad vill du skriva och dela med dig av?
Jag har en lite annan infallsvinkel än mina pilsner-kolleger som ju kan luta sig mot en gedigen fackkunskap och i flera fall en bakgrund som hembryggare, och som på den grunden har anledning att dela med sig av sitt kunnande i skrift. Jag kan inte tävla med den expertisen.
Jag hade kåsören Cello, min fars idol, som barnkammarlitteratur, och tyckte att prenumerationen på DN tappade en hel del i intresse när Red Top slutade skriva på Namn-och-nytt-sidan. Jag drivs av att jag är lustskrivare, också när jag skriver på yrkesmässigt uppdrag, och ser formuleringsglädje och oväntade vändningar i språket som incitament i sig. Så det jag inte har i sakkunskap om själva blötvaran, ölet, hoppas jag kunna kompensera med sådant som t.ex. ölrelaterade personporträtt och resereportage, oftast hållna i en kåserande stil som förhoppningsvis är både roande och lättsam att läsa, snarare än att kunna sätta exakta och träffande etiketter på mina smakupplevelser. Ett komplement till expertisens inlägg, som jag har den djupaste respekt för, helt enkelt.
Vad hoppas du ska hända 2024 i ölvärlden?
Min främsta förhoppning är att den kris som hantverksbryggerierna hamnade i under 2023 och som skapat, och skapar, ett oroväckande antal konkurser, ska gå över. Bästa motmedlet är om den som uppskattar ett brett och högkvalitativt utbud av öl väljer att betala lite extra på krogen eller Systemet. Det har vuxit fram en imponerande ölkultur i Sverige som det vore djupt tragiskt om den skulle förtvina av strikt ekonomiska skäl. Här kan ju faktiskt vår lagstiftande församling göra en stor insats med en minimal inverkan på statens finanser, hint, hint!
Du tar fantastiska bilder, vad är dina tips för att ta bra bilder på öl och i ölsamanhang?
(Åh tack, rodnar klädsamt): Det är väldigt svårt att komma med råd som är tillämpliga på hela skalan från spontanbilder med relativt enkla mobilkameror till studiobilder tagna med professionell utrustning. Men fotografi översätts ju ordagrant med ”att måla med ljus”, och där finns väl en del av svaret. Om jag är på ett ölrelaterat event och ska fotografera en flaska eller ett glas, eller bådadera ihop, tar jag mig rätten (med arrangörens tillstånd) att flytta om, byta perspektiv, byta utsnitt, kort sagt göra allt för att få en tilltalande ljussättning i bilden. Och jag använder aldrig direktblixt för sådana bilder, hellre en underexponerad och/eller brusig bild än en med fula reflexer.
Fem snabba:
Världens bästa ölland?
Ledsen, det finns inte ett svar på den frågan. Tjeckien för den höga och jämna kvaliteten på den öl som produceras, nästan oberoende av vem som brygger. Storbritannien för den urgamla kulturen med lokala bryggerier med ett brett utbud som samtidigt är djupt förankrat i landets öltraditioner. Sverige för den kreativitet och experimentlusta som präglar våra hantverksbryggerier, även om just nu en del av experimenten kan vara lite väl yviga för min smak. Tyskland för att det på minsta krog nästan alltid går att hitta en sort som perfekt överensstämmer med vad man just då har lust med. Listan bara fortsätter.
Favoritölstil?
Jag citerar mig själv ur den ”programförklaring” som jag lade in i mitt första inlägg till pilsner.nu, då som ”jästbloggare” (underbart ord, som jag önskar att jag själv hade kommit på): ”Jag vill nog gärna att en öl ska märkas ordentligt i munnen. När något utnämns som ”lättdrucket” eller ”en törstsläckare” har jag oftast svalnat redan på beskrivningen. Vill jag rätt och slätt släcka törsten utan ambitioner att ”ta en öl” duger en Gränges lättöl utmärkt. Eller vatten. Smakmässigt är jag nog ”brett konservativ”. Jag väljer i allmänhet bort suröl och öl med starka toner av fruktcocktail; en IPA som spritter av citrus eller passionsfrukt är för det mesta inte högst upp på min lista, även om det finns lysande undantag. Istället väljer jag gärna pilsner av tjeckisk typ, tysk bock och dubbelbock, skotsk och irländsk red ale, och porter och stout av lite mäktigare kaliber. För att ta några exempel.”
Svagt eller starkt?
Från föräldrahemmet har jag fått med mig inställningen ”Man dricker det man tycker är gott. En del av det råkar det vara alkohol i, än sen då.” Så alkoholstyrkan har aldrig för mig varit en vägvisare eller ett urvalskriterium. Ofta kan ju vissa kraftigare öltyper behöva en hjälp av lite högre alkoholhalt för att smakerna ska blomma ut, det gäller ju vanligtvis t.ex. stout, men samtidigt har jag hittat flera högst njutbara stoutsorter som legat på under 5 %. Så det är väl egentligen en ickefråga, det är smaken som räknas.
Ljust eller mörkt?
Beror väl egentligen helt på sammanhanget/årstiden/om det ska drickas till mat (och i så fall vilken) eller som sällskapsöl. Men ska jag nämna något som i mitt tycke har det bredaste användningsområdet från julbord till midsommar så hamnar jag nog åt amber-hållet, någon smakrik mellanmörk lager eller ale. Oppigårds Winter Ale kan jag till exempel med förtjusning dricka året om, också en varm sommardag.
Lagrat eller färskt?
Ingen speciell preferens, beror helt på vad bryggeriet har fått ihop och i vilket sammanhang det ska drickas. Men i praktiken, bland öl som jag återkommer till, dominerar nog de mera lagrade.
0 Comments