Det finns väl få traditioner som är så omhuldade och djupt förankrade i den svenska folksjälen som julfirande, och då inte minst julbordet, dess innehåll och ritualer. Eftersom jag har jobbat frilans i hela mitt liv och aldrig haft några penningstinna arbetsgivare som har bjudit mig på julbord på krogen har jag i hög grad fått lita till min egen osorterade tillvaro när det gäller att utforma julens måsten ifråga om mat och dryck. Jag är övertygad om att minst en av mina värderade pilsner.nu-kolleger kommer att bistå den törstande allmänheten med en sakkunnig, precis och uttömmande analys av vilka av årets julöl som passar till vilka inslag på julbordet, så här kommer ett lite annorlunda perspektiv på problemet.

Litet ölrelaterat sidospår, apropå att jobba frilans

Våren 2018 befann jag mig i St Just, Cornwall, nästan så långt västerut man kan komma på det brittiska fastlandet. Och mitt emot hotellet låg en pub, The Star Inn, som jag naturligtvis styrde kosan mot. Med tanke på att det var St. Patrick’s Day hade det väl varit närmast tjänstefel om man inte hade laddat upp med Guiness på fat, och även om jag kan räkna upp en drös stout som jag personligen tycker är mer tillfredsställande går det inte att komma ifrån att Guiness är marknadsledande i sitt slag. Och på ämnet marknadspenetration, egentligen borde jag kanske ha blivit avskräckt eftersom kranraden dessutom kunde visa upp såväl Tuborg som två sorters Carlsberg, den ena för extra salt i såret stavad ”Expørt”. Jag var på vippen att gå igen, sorry, men jag hade inte kommit till Cornwall för att dricka dansk standardlager.

Men puben var trevlig, komplett med en sprakande brasa och glada, emellanåt lätt överglada, wannabe paddies, och så var det ju kranen längst till höger i bilden: Proper Job. Det är en IPA från St Austell Brewery (https://staustellbrewery.co.uk/), ett bryggeri en dryg timmes bilfärd öster om St Just, grundat 1851, med idag en katalog med 16 olika öl och en årsproduktion om 100 000 fat. Inte precis ett mikrobryggeri, alltså, och just Proper Job letade sig in i Systembolagets fasta sortiment som av en händelse samma månad och år som jag först smakade det.

Själva ölet visade sig vara lite för citrusdominerat för min smak, med det gav mig möjlighet att gå bort till disken, le vackert mot pubägaren och fyra av den, som jag själv tyckte, odödliga och fullständigt sanningsenliga repliken ”Well, I’ve never had a proper job in my life, so I guess it’s about time …” Och vill du själv ge en Cornish IPA en chans är det fortfarande bara att beställa, dock begränsat till hela kartonger om 12 st  50 cl flaskor (varunummer 1001).

Men nu är det jul igen

När det gäller öl till julmat fick jag väl mina första influenser från min far. Hans eget påfund, som bara serverades till jul, bestod av hälften Carnegie Porter och hälften Pripps Blå. Det är väl ingen blandning som jag skulle rekommendera till känsliga gommar, men till min fars försvar ska sägas att utbudet när jag växte upp var avsevärt mera begränsat än idag. Carnegie Porter i starkölsutgåva tycks ha försvunnit ur Systembolagets sortiment när detta skrivs, men när jag sökte på ”porter” på hemsidan dök det upp 217 (!) alternativ. Men redan i min ungdom grundlades alltså min övertygelse att julöl helst ska vara amber eller mörkare och gärna med mycket egenkaraktär.

En annan tradition som jag haft med mig från föräldrahemmet är att inte ta ut julen i förskott (detta blogginlägg är ett undantag). Åtminstone i mina späda år hörde det till att far i huset gick ut på julaftons morgon, aldrig tidigare, och köpte en gran. I slyngelåldern följde min bror och jag upp med att under ett antal år ge oss ut på julklappsjakt på självaste julafton, en jakt som traditionsenligt skulle kulminera i en öl (någon som blir förvånad?) på lämplig pub.

I vuxen ålder och med eget hushåll har detta tagit formen att julen officiellt invigs en stund efter midnatt på julafton, när den nygriljerade skinkan har svalnat precis så mycket att fettranden hunnit bli halvgenomskinlig. En rejäl skiva placeras på vörtbröd, spacklas med Graveleij senap och avnjuts tillsammans med en hemkryddad bäsk och någon flaska från årets raid bland julölshyllorna på Bolaget. Ja, lite i förskott måste ju julen tas ut, annars riskerar man att t.ex. Oppigårds Winter Ale blir slutsåld, och det duger ju inte. Exakt vilken öl som får äran att inviga min jul varierar från år till år, jag vill till exempel minnas att det förra året inte blev en renodlad julöl utan en Sotholmen Stout från pålitliga Nynäshamns Ångbryggeri (Nr 72254). Att Systembolaget inte anser att Sotholmen passar till fläsk sätter jag mig över utan skrupler.

Interskandinavisk efterjul

Resten av julfirandet i det Rydellska hemmet präglas till en del av hustruns lätta julnoja, som dock släpper när julafton är över, och av det faktum att hennes familj har rötter i Danmark och Norge. Det extra julbord som i knytkalasform dukas upp för dessa släktingar på annandagen är eklektiskt, för att uttrycka saken milt. För värden, som har ansvar för ölinköpen, handlar det då inte om att hitta det öl som passar bäst till svägerskans köttbullar, utan om att synka ölutbudet till närvarande personer.

Hustrun, som egentligen inte gillar öl, kan ändå emellanåt tycka om en Flensburger Pilsener i en gullig liten flaska med patentkork. Den back vi köpte i Tyskland 2019 är fortfarande halvfull, så läget är under kontroll några år till. Svägerskan, som brukar vara bilburen, får något alkoholsvagt men ändå kräset utvalt, t.ex. Mariestads alkoholfria Julebrygd (släpps i år på Systembolaget 1/11). Svärmor vill gärna ha något mellanmörkt, men inte alltför karaktärsfullt, uppflaskad som hon är på Julebryg från Tuborg och Carlsberg. Det skulle knappas gå att servera henne något så särpräglat som en Mysingen Midvinterbrygd (som jag själv annars gärna plockar fram till en brasafton), men kanske en Eriksberg Julöl? Svågern dricker i princip bara kylskåpskallt ljust öl, oavsett årstid, men han är välkommen ändå, bara för att han är trevlig. Det kan bli någon tjeckisk lager eller pilsner som normalt alltid finns i källaren, och som med viss tvekan utsätts för 4°C, men alla ska ju bli nöjda. Eventuella tillkommande får ta vad som erbjuds. Själv kan jag tänkas hälla upp en Fuller’s Old Winter Ale eller en Jenny Nyström Julbrygd, det är lite olika från år till år.

Så kan det alltså gå till i Spånga. Du som själv är julölsgeneral, hur gör du? Anpassar utbudet efter det som serveras eller dem som ska serveras? Eller ett mellanting? Kommentera gärna nedan.

* Hoppas verkligen att ingen tar anstöt av det föga vördnadsfulla ”grisaröv”. Fyra år i Skåne har givit mig den djupaste respekt för skånskans förmåga att, liksom i fallet med senapen, förstärka upplevelsen med en viss egensinnig grovkornighet. Åtminstone under min studietid kunde man i skånska butiker köpa grishals, som är en mycket ärligare beteckning än det luddigare och fegare fläskkarré som det ju heter längre norröver. Av samma anledning är skånskan den mest uttrycksfulla dialekten för invektiv och svordomar. Har du hört en fransman vråla merde med mäktig kraft och fullt påställ av tungrots- r:en, och jämfört med när en grundligt förbannad (upp-)svensk piper ”jäklar” vet du vad jag menar, och det är något snarlikt med skånskan. Så grisaröven i rubriken är en hyllning till skånskan från en ölnörd som också är språk- och dialektnörd