Dag 3
Med någon sorts logik hemsöks denna tredje dag tre pubar

Dags att bryta Greene King-dominansen och sätta kurs mot The Ship, med det möjligen lite motsägelsefulla ”efternamnet” Nicholson’s Freehouse. ”Free house” har traditionellt betytt ett utskänkningsställe som inte knutet till något speciellt bryggeri, men här finns alltså Nicholson’s i bakgrunden, och begreppet är sedan länge urvattnat. Nicholson’s har på 150 år gått från en enda pub till att ha satt sitt namn på ett otal pubar över hela Storbritannien, och deras egna flaggskepp (ursäkta!), Nicholson’s Pale Ale bryggs av St Austell Brewery i Cornwall som jag har nämnt med förtjusning och respekt i ett tidigare inlägg.

Men det finns åtskilliga alternativ till kedjans öl, och mitt val föll på ett annat öl från Cornwall som jag har varit nyfiken på länge: Doom Bar, som numera finns ”överallt” och är Storbritanniens mest sålda cask ale. Tillverkaren, Sharp’s Brewery, producerade redan 2010 14 miljoner liter (!), vilket är imponerande inte minst med tanke på att bryggeriet startades så sent som 1994 i form av ett mikrobryggeri med betoning på mikro. Att denna deras Amber skulle smeka tungan medlöks kom alltså inte som någon överraskning, men jag är kanske inte helt objektiv, amber-entusiast som jag är.

Lite konsumentupplysning: Det finns en hel drös pubar i London som heter The Ship, och det är den på 11 Talbot Ct, lite undanskymt belägen i närheten av The Monument, du ska leta efter om du vill följa i mina fotspår. Gör det! Miljön både ute och inne är fantastisk. Men undvik gärna lunchtimmen, då det kan bli ganska högljutt i de små lokalerna i gatuplanet (för den som vill äta finns en lugnare miljö på andra våningen, men vägen går via en smal och slingrig trappa, så det gäller att inte ha sänkt alltför många pints innan man ger sig upp dit).

Dagens utsedda middagsrestaurang i Soho hade kötid för bordplats, men den vänlige ”Dojo” i dörren lovade att skicka ett sms så snart det fanns ett bord ledigt. Så det fanns tid att fördriva, och hur skulle den spenderas? The Red Lion, inte på min prioritetslista men bekvämt belägen, fick bli väntsal. Valet gav också anledning att inmundiga resans första Samuel Smith-brygd.

Detta minst sagt anrika bryggeri räknar sina rötter tillbaka till 1758, och de ca 200 pubar man samarbetar med måste bland annat rätta sig efter att vara en ”digital detox pub”, så jag fick smyga med mobilen för att inte riskera att missa min middag. Samtidigt meddelar man att ”Beer and conversation encouraged”, så det var väl bara att lyda då. Och nu hade det gått alldeles tillräckligt lång tid sedan min senaste stout, så mitt val föll på en Samuel Smith’s Extra Stout. Det finns några Sam Smith-öl på Systembolaget, men inte denna. Stort misstag, om du frågar mig. Nog sagt! Men deras Imperial Stout (Systembolaget 1269) får väl utgöra substitut så länge.

Efter middagen vankades dessert bestående av en pint Tribute, ännu ett öl från familjeägda St Austell i Cornwall och därmed ingående i Nicholson’s-familjen. Den intogs på The Clachan, en härligt inredd och för utkanten av Soho väldigt stillsam pub, åtminstone denna tisdagkväll närmare stängningsdags.

BeerAdvocate (https://www.beeradvocate.com/) vet att berätta att denna pale ale anses ”light, hoppy, zesty, easy to drink and consistently delicious” och jag kan bara hålla med. En kul detalj om Tribute är att ölet lanserades inför solförmörkelsen 1999, då under namnet Daylight Robbery, men blev så populärt att det döptes om till Tribute och är nu bryggeriets mest sålda öl med ca 80 % av den totala produktionen.

I detta skede av skrivandet greps er krönikör av ett anfall av svårartad nostalgi, men tursamt nog fanns en flaska av tidigare nämnda Fuller’s Old Winter Ale i källaren. Denna avnjöts på sittande skinka, och det var kanske signalen att det kunde vara dags att spara fortsatt författande till en annan dag. Nya äventyr publiceras imorgon. Skål och god natt.