Det står lite överallt i öl-media idag att Annica Silvonen gått bort alldeles för tidigt. En underbar person som jag lärde känna för många år sedan på mässor och att hon var med bland de första som blev inbjudna att vara med och prova all öl på Systembolaget innan den släpptes. Hon skrev då bland annat en ölspalt för Borås Tidning.

Vad jag vill skriva är hur man reagerar olika på sorgebud när någon vän gått bort. Jag och Annica var inga nära vänner. Trots det tog jag beskedet idag rätt hårt. Funderar på varför man är sådan. Ibland kan en släkting eller nära vän gå bort och man reagerar inte så hårt på det. Ibland kan det som idag vara ett man bara känner och man reagerar mycket på det. Jag är sådan i alla fall. Jag börjar tänka på det man gjort ihop och det som dessvärre aldrig blev av. 

Så länge man minns någon lever de anser jag, och jag tänker se till att du lever länge i mitt minne.
Tack för att jag fick lära känna dig ♥

/Jonas H