Under en skrubbstädning insåg jag att jag inte hade tre Mysingen 2012 stående utan en vardera av 2010, 2011 och 2012. Visserligen har de bara ett års BF, men om jag nu ändå ska behöva vaska gammal öl så kan man ju passa på att prova hur de klarat lagringen. Kompletterade därför med en flaska av årets så att samlingen blir komplett.

Inledningsvis kan jag konstatera att alla har fin färg, och att skummet är bäst på yngsta och äldsta flaskan.

Mysingen 2010
Fint skum, färg rödbrun. Doften är lätt syrlig, nästan inga kryddor och en tydlig apelsin/pomeransdoft. Smaken är svagt syrlig med tydlig pomeranston, och efter ett snabbt drag av rostad malt ligger det kvar en nästan julmustaktig smak i munnen, samt en mycket svag beska. Inte helt obehaglig, men inte heller mycket till julöl. Den här har helt klart passerat sin bäst-före.

Mysingen 2011
Där 2010 var platt och intetsägande har 2011 åtminstone lite profil, med  lätt kryddton och bakom den en nästan kolaaktig sötma. Skummet ok, färgen ljust rödbrun. Smaken är väldigt tunn, lätt beska och lätta men tydliga kryddor som drar åt nejlikhållet. Beskan är lite plåtig och ligger kvar mitt på tungan. Inte heller någonting jag skulle vilja utsätta någon för.

Mysingen 2012
Nu är vi iallafall inne på öl som är i närheten av sin angivna BF.  Ok skum, ljust rödbrun i färgen. Rostad malt spelar förstafiolen, med julkryddor i bakgrunden. En ton av knäck kan skönjas. Smaken är helt ok men citrusen drar tyvärr åt diskmedelscitrus än någonting som känns naturligt.  Den fyller dock munnen på ett behagligt sätt med rostad malt, en lätt kolaton och jag skulle tro att om jag hade fler flaskor kvar av den här så skulle de kunna avyttras tillsammans med prinskorvarna till julbordet. Inget jag skulle bjuda nära vänner på.

Mysingen 2013
Nu blir det spännande, hitintills så har det inte varit någon höjdare att smaka av ölerna, men de har iallafall kunnat skylla på hög ålder och tidig smaksenilitet. Låt se hur årets Mysingen klarar sig…
Skummet är långvarigt, och lägger sig fint. Färgen härligt brunröd och mörkare än de andra. Den ser god ut. Doften är som den ska vara, med mörkt bröd, kryddor och en lätt antydan av rostad malt. En av anledningarna till att jag tidigare ställde undan Mysingen var att jag tyckte den var ganska spretig i doft och smak, men: årets omgång har en trevlig och nästan lågmäld doft jämfört med en del tidigare år, och en smak som matchar, fyller munnen bra, ganska lätt och kort beska, med en efterklang av citrus och mörkt bröd.

Definitivt den bästa av de fyra, för de övriga väntar nu vasken, och rätt välförtjänt.

Det här är helt klart ett tillfälle när jag borde haft bättre koll på hyllorna i ölkällaren, och då blir det tyvärr så att man lyckas förstöra öler som från början varit ganska bra. I en del fall är bäst-före bara en indikation, i det här fallet helt klart en rekommendation och uppmaning. Köper ni Mysingen till julbordet, så är min rekommendation att den, liksom julen, är slut till tjugondag knut.

/Jonas F