Italien Header

Lång dags färd mot niente

by | feb 14, 2024 | 0 comments

01 Världens bästa kök 1 – Siciliansk seafood

Låt oss klara av det redan i inledningen: Det italienska köket, sett som helhet och med alla dess regioner, är världens bästa! Basta! Världens likaledes förnämsta vinland har dessutom något gott och välmatchat att erbjuda till det mesta som serveras. Svordom-i-kyrkan-varning: Italienskt öl, not so much, åtminstone inte i termer av internationellt erkännande.

Den typiska svenska konsumenten har förmodligen stött på Birra Moretti och Peroni Nastro Azzurro, båda rätt typiska exponenter för italiensk lager, och kanske någon ytterligare. Men har du hört talas om den ”italienska belgaren”, Birra Baladin, som släpps i det tillfälliga sortimentet 16/2 2024 till det nätta literpriset av 578:–? På Systembolagets listor finns när detta skrivs 47 italienska öl, varav drygt hälften i det ordinarie sortimentet – jämför med t.ex. Storbritannien (206) eller USA (193).

Om man alltså får för sig att resa till t.ex. Sicilien, och speciellt till trakterna av Etnas östsluttningar, ligger nog vinturism närmare till hands än ölturism. Been there, done that, have the t-shirt! (I ärlighetens namn ska erkännas att tröjan på bilden nedan är från utmärkta Bodegas Ribas på Mallorca, men jag tycker den är för skön för att inte dela med mig av.)

02 Vinturism – Bodegas Ribas, Mallorca

Om baslägret för utflykter i det humliga Sicilien istället är i Cefalù på nordkusten kan man vidga perspektivet, och det var ju öl det skulle handla om. Och även om man stundom väljer vin till maten finns det ju mängder av anledningar att bättra på vätskebalansen med en god öl, t.ex. under promenader i medelhavsklimat. Eller borderline bergsbestigning, men mer om det nedan.

Den research jag hade gjort i förväg (jaja, TripAdvisor, Google Maps och några sidor till) visste att berätta att just Cefalù skulle hysa ett riktigt välrenommerat hantverksbryggeri: Kalapinta Craft Beer. Tisdag, vid öppningsdags 18.00, utsågs till besöksdag i förhoppningen om att slippa stök och trängsel, men jag tog mig förbi redan på den normalt stängda måndagen för att ta lite exteriörbilder i dagsljus. Väl på plats möttes jag av den sorgliga synen av en övergiven miniversion av en biergarten på en utbyggd trottoarstump mitt emot Kalapinta. Nåja, det skulle nog gå att få lite fina interiörbilder istället. Trodde jag …

03 Kalapinta Craft Beer, Cefalù, Sicilien

[Sidospår] Till bilden hör att detta var i början av november 2023, i turistsäsongens absoluta utkant, men här kommer ett litet tankeskutt till högsäsong för många år sedan, totalt utan koppling till öl: Min första erfarenhet av somliga italienares, låt oss kalla det ”flexibla”, förhållande till tidens gång går tillbaka till mitt livs allra första charterresa, till Rimini som femtonåring.

Mitt ressällskap och jag hade hyrt skotrar en dag för att utforska omgivningarna, och det hampade sig så att vi kom fram till en bevakad järnvägsövergång, häpnadsväckande nog ompysslad av en alldeles levande människa som manuellt fällde bommarna lagom innan tåget norrifrån skulle komma. Tåget visade sig vara en kvart försenat, men bommarna förblev nere – varför jobba i onödan? När det passerat tittade banvakten på klockan och konstaterade att tåget söderifrån skulle komma om tio minuter. Enligt tidtabell. Ingen idé att veva upp bommarna alltså. Men det tåget var också en kvart försenat. Och varför jobba i onödan?

Man hade kanske förväntat sig att de ständigt växande köerna av förmodat hetlevrade italienare skulle bränna av en signalhornssymfoni som kunde ha rivit Jerikos murar, om några sådana hade funnits i närheten. Men icke! Männen (det var nästan bara män) tycktes istället vara helt nöjda med att få en legitim anledning att ta en siesta bakom ratten. Eller vila blicken på min syster som valt en vit frottébikini som skoterutflyktsklädsel. [/Sidospår]

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att personalen på Kalapinta inte tyckte det var nödvändigt att upplysa om att man hade stängt för säsongen, det borde ju till och med en turist begripa, men så var det. Resultatet blev i alla fall att jag blev blåst på en smakupplevelse och läsarna på en rapport i text och bild, och där har du bakgrunden till rubriken. I ett försök till kompensation kommer en redovisning av några drickbara öl jag stötte på under en vecka på den sicilianska nordkusten. Cin cin!

04 Pizza på La Rotonda, Casteldaccia, Sicilien

Kustvägen från Palermo flygplats till Cefalù (SS113) tar minst tre gånger så lång tid att köra som motorvägen, men är också avsevärt trevligare. Resan kräver dock ett pit stop. Inga egentliga krav på restaurangen förutom önskemål om fin utsikt, för jag har aldrig smakat en siciliansk pizza som inte varit jättegod. Den på bilden drog på intet vis ner statistiken. Det som skymtar i högra hörnet är en Grimbergen. Ja jag vet, en multinationell industriölskoncern (Kronenbourg), men deras Double Ambrée tycker jag är alldeles utmärkt som måltidsdryck, så jag råkade visst få med mig en kartong vid en Tysklandspassage tidigare i höstas. Kombinationen intogs på La Rotonda i Casteldaccia, som rekommenderas.

I närheten av hotellet i Cefalù fanns vad som i reklamen beskrivs som en gastropub, vilket den väl inte helt levde upp till. Men de glada grabbarna i baren kunde i alla fall servera flytande godsaker. Brauerei Forst ligger, som stavningen möjligen antyder, i italienska Sydtyrolen. Företaget berömmer sig av att ta det finaste källvatten från de omgivande bergen och omvandla det till sju miljoner (!) liter öl årligen, så något mikrobryggeri är det verkligen inte fråga om. Forst Kronen, som jag drack, är i princip en klassisk lätt italiensk lager, möjligen aningen mera robust och med en antydan till örtighet jämfört med t.ex. en Peroni. Men med Medelhavet i bakgrunden över glaskanten en behagligt varm eftermiddag var den högst njutbar.

07 4 x N´Artigiana, gott hantverk från Neapel

De flesta restauranger erbjöd ett större eller mindre urval av flasköl, men en av krogarna på strandpromenaden kunde ståta med ett litet men kräset urval av öl på kran. Två av de tre är inte italienska, så jag har bilden med mest för att visa undantaget som bekräftar regeln, åtminstone i Cefalù. Har du läst mina tidigare bloggposter kommer det knappast som en överraskning att jag valde Saint Benoît Ambrée, en belgisk amber med en i verkligheten mera djupt rödbrun färg än på bilden (som visar mitt provsmakningsglas), och en praktfull skumkrona. Deltog utom tävlan, men får ett hedersomnämnande.

06 Saint Benoît Ambrée, belgisk tiger bland hermelinerna

Betydligt mera inhemska (Neapel) och hantverksmässigt framställda är produkterna från N´Artigiana som jag till min glädje hittade på en restaurang med en härlig altan, bara några meter från det för dagen vildsint skummande och fräsande Medelhavet. Artigiana betyder mycket riktigt ”hantverkare”, så premisserna är satta redan i företagsnamnet. Du ser utbudet på den tyvärr usla mobilbilden av ölmenyn. Jag hade gärna provat alla, men när jag var tvungen att välja föll valet på Doppio Malto. Som det anstår napolitanare (?) vill man särskilt framhålla hur fantastiskt väl N´Artigiana-ölen passar till pizza. Det kan jag inte uttala mig om eftersom detta enbart var ett vätskepåfyllningsstopp, men det är ingen tvekan om att Doppio Malto är en ytterligt välgjord strong ale med påtaglig humlekaraktär och en lätt fruktighet som balanseras av en ganska hög beska. Tänk dig en lite ljusare och något mera ”återhållen” variant av svenska Smith Street Brews utmärkta Strong Ale Winter. Mumsigt, och möjligen resans höjdpunkt vad gäller öl.

08 Törstsläckare med spets, Ichnusa Non Filtrata

Nästa dag inleddes med en skrämmande brant klättring till bland annat Dianatemplet på Rocca di Cefalù, närmast ett mellanting mellan fjällvandring och regelrätt bergsbestigning upp till nästan 150 m.ö.h. En sådan prestation måste förstås belönas med en öl när man ytterligt försiktigt hasat sig ner (nej, jag är inte hopplöst ur form, men en barlast i form av en kameraryggsäck på ca 12 kg tenderar att spela balanssinnet små spratt, särskilt utför).

Belöningen kom från oväntat håll, Sardinien, en annan italiensk ö väl värd att besöka. Sida vid sida med en kran med en standardlager (?) från Messina vid bardisken hittade jag Ichnusa Non Filtrata. Som namnet antyder rör det sig om en ofiltrerad lager. Det var en chansning, jag har inte smakat Ichnusan varken förr eller senare, men mängden redovisade provningar på Untappd visar att den är väl spridd, så det är väl jag som får skämmas.

Jag erkänner utan omsvep att i det dehydrerade tillstånd jag befann mig i var inte anteckningar inför en kommande recension vad som stod högst på min prioritetslista, men bryggeriet beskriver sin produkt såhär: Doft – Fruktig med en lätt hint av humle, Smak – Måttligt bitter. Min sammanfattning i situationen: En gudagåva, men det kan vara en aaaaning subjektivt.

09 Birra Della Stretto, Trattoria La Lanterna, Castelbuono

Nästa nedslag i ölkulturen fungerar mest som stöd till det här inläggets allra första mening: Också i småorter, långt från turiststråken, går det att få mat och dryck som gör gommen lycklig. I det här fallet heter orten Castelbuono, i bergen norr om Cefalù, där lunch intogs på hemtrevliga och opretentiösa Trattoria La Lanterna. ”Det vackra slottet” som givit orten dess namn är också värt ett besök, och hela härligheten ligger ca 23 km från Cefalù om man kör kortaste vägen, men det är väldigt onödigt när landskapet är så tilltalande, kringelikrokar är roligare. Den allra sista bilden i inlägget visar ett exempel på den läckra maten trattorian kan ställa fram, och vad gäller dryck återkommer Messina, men nu med ett öl som faktiskt avsmakades (bilden ovan).

Huvudmålet för utflykten var en provsmakning på den synnerligen besöksvärda vingården Relais Santa Anastasia, som för övrigt också erbjuder övernattning av det lyxigare slaget, så det var en poäng att välja en måltidsdryck till lunchen som inte slår knock på smaklökarna, läs: ännu en ljus italiensk lager. Men istället för att bara erbjuda rätt och slätt en Moretti eller liknande från hylla 1A ställdes fram en Birra Della Stretto, komplett med den sicilianska trebenssymbolen på etiketten. Tänk dig ungefär en Heineken, men med lite trevlig egenkaraktär. [Duckar för de nederländska tomaterna som ju ofta också är ganska smaklösa.] Det kan ha varit lokalpatriotism, men jag tror snarare det handlade om att man ville ge uttryck för sin ambition att värna om gästens välbefinnande. Detta välbefinnande ökade ytterligare när varmrätten kom på bordet. Titta och njut: Pasta fresca con ragù di maialino e funghi. Och res gärna till Sicilien.

10 Världens bästa kök 2 – Himmelsk pasta

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

* måste anges

Skrivet av Anders Rydell

Evig frilans som förmodligen hade blivit yrkesskribent om han inte hade vuxit upp när modet föreskrev långhårig gitarrmusik, så han blev singer/songwriter istället. Med stigande ålder och (jämförelsevis) välstånd har han återerövrat prosaskrivandet och kommit att kombinera det med ett kräset dryckesintresse på hela skalan från alkoholfri öl till egenkryddad snaps, Islay-scotch och annat livets vatten.

Kommentarer

0 Comments

Submit a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ads Blocker Image Powered by Code Help Pro

Ads Blocker Detected!!!

We have detected that you are using extensions to block ads. Please support us by disabling these ads blocker.

Powered By
Best Wordpress Adblock Detecting Plugin | CHP Adblock

Pin It on Pinterest

Share This
Pilsner.nu