Middag med vänner är en strålande ursäkt för att få prova lite öl, speciellt när man precis fått en låda belgisk öl inför jul och nyår. Jag packade därför med en KlevereTien från Brouwerij Het Nest, några Samuel Smith Organic Chocolate Stout, samt lite blandat efterrättsgodis i form av Cafe Noël från Baladin och Ris a la M’ale från Mikkeller.

Vi inledde med Samuel Smith Organic Chocolate Stout och den hade precis den effekt jag hoppats på, de med ölen i glaset luktade, tittade ner i glaset, luktade igen och det var rätt mycket ”vafan är det här” i blickarna jag fick. Slutomdömet var ”jävligt gott” och värden fick en flaska att roa sig med under kommande sporttittande. Ölet finns i standardsortimentet och doften är närmast övertydlig vad gäller choklad, som dessutom drar åt mjölkchokladhållet. Smaken följer svit perfekt och öven om vi tog den innan maten kan jag tänka mig att den skulle fungera fint tillsammans med en efterrätt också. Ölen har betygssatts tidigare, men det här var första gången jag provade den på ”innocent bystanders”. Effekten blev helt som förväntat.

Till maten blev det KlevereTien för öldrickarna och vin för de övriga. Passade dock på att smaka av Klövertian innan maten och det är en välgjord quadrupel, mycket doft och smak. Doften gav mig associationer till en burk nyöppnad sevillamarmelad, följt av lakritsgodis (den är kryddad med anis, så det var ingen överraskning) och inramat av mycket och ganska komplex malt. Smaken är stor och munfyllande med anis och aningen brännande alkohol- och malt-sötma längs med tungan, relativt lätt beska och en eftersläng av rostad malt. God!
Färgen mörkt rödbrun, högt, långt och tätt skum. Om jag ska behöva vara negativ så måste det bli i form av en jämförelse med Spader Ess SchuppenAas från samma bryggeri, och där är Klöver Tio helt klart det lägre kortet. Den står sig dock bra mot andra Qadrupel jag druckit och fungerar dessutom bra tillsammans med mat. Öldrickarna vid bordet enades om att den var riktigt bra till maten. 750 ml, 10%, BelgoKlubben.
Efter maten blev det Baladin Cafe Noël till kaffet och vi avslutade med Mikkeller Ris a la M’ale. Cafe Noël var lite av ett uppvaknande då jag under sommaren hade en nära-vasken-upplevelse med öl från Baladin. Den här är väl sammanhållen, tydliga toner av kaffe i både doft och smak och fungerar bra till kaffe efter maten. Den togs överlag väl emot av sällskapet.

Mikkellers Ris a la M’ale stoltserar med ett körsbär på etiketten men jag envisas med att känna en syrlighet som för mig mer är konserverade mandarinklyftor. De associationer jag fick till ris fösta gången jag smakade på den uteblev nästan helt, och det kan nog bero på att jag drack den efter kaffet vilket inte var helt rättvist mot den. Blandade reaktioner, några tyckte den var god, andra undrade om det verkligen var en Mikkeller. Inte riktigt vad jag hoppats på eftersom jag gillar den här, men man kan väl inte lyckas jämt…

Så här i efterhand kommer jag på mig med att se fram mot julen, för det finns riktigt gott om roliga öler i år, och en stor del av nöjet med att ha sådana hemma är ju just att utsätta intet ont anande  julgäster för dem. Sån är jag.