Dag 5
Pub Grub och flygplatspub (titta och lär, Arlanda!)

Det är hemresedag och Greene King fortsätter att förfölja mig. Men efter en förmiddag i shoppingens tecken, Harrods (bara titta och fotografera den osannolika interiören), Marks & Spencer etc. i trakterna av Oxford Street och Bond Street var det äntligen dags för lite traditionell pub grub, och då låg Spread Eagle lägligt till. Dessutom kunde jag kompensera för franchise-tänkandet jag utsatts för genom att välja öl från ett uttalat oberoende bryggeri, en Best Bitter från Black Sheep Brewery i Masham, North Yorkshire. När det famljeägda bryggeriet sedan fem generationer blev uppköpt bestämde sig Paul Theakston 1992 att starta ett nytt bryggeri i sann rebellisk anda, vilket ger en extra dimension till det svarta fåret i firmanamnet.

Best Bitter var möjligen inte den allra bästa bitter jag smakat (en bitter från ett litet lokalt bryggeri i Altrincham i Manchester-trakten har den guldstjärnan i mitt minne), men en alldeles utmärkt följeslagare till det mest klassiska pubkäket (vid sidan av Sunday Roast): Steak & Ale Pie. Och till efterrätt? Eftersom jag dittills hade hållit mig ifrån Guinness fick det väl bli en sådan (naturligtvis), lite traditionstyngd får man väl ändå vara.

Dags att förbereda hemresan, och hade planet gått från Gatwicks North Terminal hade jag kanske valt att besöka en BrewDog-pub, bryggeriet som berömmer sig av att vara ”#1 Craft Brewer in Europé”, och med 80 miljoner liter i årsproduktion och tretton öl i Systembolagets utbud finns det åtminstone volymmässig substans i det påståendet.

Nu skulle jag istället till South Terminal och det kanske inte lika spännande alternativet The Flying Horse, som hör till Wetherspoon-imperiet. Motståndarna till kedjepubar brukar beskriva Wetherspoon som pubvärldens IKEA, som köper upp anrika pubar på attraktiva platser och hellre säljer massor av öl med måttlig profit än försöker vara i den exklusivare ändan av törstsläckeri-industrin. Belackarna menar att det utarmar utbudet av små oberoende pubar, medan andra tycker att det väl är utmärkt, inte minst för plånboken, med en prispressare med muskler.

Mysfaktorn på The Flying Horse är begränsad jämfört med en mera traditionell pubmiljö, men maten är mer än adekvat och ölsortimentet fullt ut pubmässigt. Dessutom var de ur personalen som jag pratade med ytterst tillmötesgående och behjälpliga med information om, och några smakprov av, en del av utbudet. Jag valde en Andersons från Lough Gill Brewing Co, en Irish Red Ale som verkligen är äkta irländsk, bryggd i Sligo. Trots att bryggeriet platsar väl under mikro-etiketten har man tagit sig in i Systembolagets sortiment med en årgångsstout, Spear 2023 (10023) som jag hoppas smaka vid tillfälle. Men Anders The Beerwolfs Anderson trivdes bra ihop med en panini med ost och skinka, sista måltiden i öriket.

Efter fem dagar var pintmätaren uppe i 13,25, smakproven på Gatwick oräknade, och det kan tänkas att det kluckade en smula om mig när jag klev över tröskeln i Spånga en bit efter midnatt, så någon nattöl på svensk mark blev det inte. Sett i retrospekt, efter att ha hamnat på, snarare än sökt upp, speciellt intressanta pubar, kunde jag kanske ha inriktat mig på att pricka in några brew pubs under resans gång. Men det lär bli fler resor till den enda storstad jag genuint trivs i, och det gör ju inte ont att ha något att se fram emot. Cheers!

Bilden ovan är från 2012, så jag är osäker på exakt vad som finns i glaset, men det är definitivt från bryggeriet med det fyndiga namnet Meantime Brewing Company, vars tap room jag besökte under en utflykt till Greenwich. Om Wikipedia har rätt är bryggeriet i Greenwich tyvärr nedlagt sedan i mars 2024, men produktionen fortsätter på annat håll – i så fall ännu ett offer för uppköp och uppgående i större koncerner.