Dag 4
Flytande miljöer och ett avsteg från det flytande brittiska

När man har klarat av ”nybörjarattraktioner” som vaxdockor (Madame Tussauds, som jag besökte i tonåren och aldrig kommit tillbaka till) och köttätare (Beefeaters på Towern, som jag fortfarande bara sett på bild) finns det andra, lite mera udda, sevärdheter i London. Bland det som åtminstone jag betraktar som obligatoriskt och omistligt är promenader utefter stadens kanaler. Väljer man att följa Regent’s Canal västerut från t.ex. King’s Cross St. Pancras finns hur mycket sevärt som helst, som t.ex. Regent’s Park, Little Venice, Notting Hill och tidigare nämnda Camden Lock. Och så alla dessa fantastiska kanalbåtar och annat spännande man stöter på utefter vägen – jag skulle lätt kunna fylla en omfångsrik fotobok men bara bilder av miljöer från Regent’s Canal och andra, mindre kända, kanalstråk.

Den här resan föll valet på den östliga delen av Regent’s Canal, tidigare outforskad av The Swedish Beerwolf. Tunnelbana till Mile End fick bli startpunkt, lagom långt bort och med mjukstart i några trevliga parker, Mile End Park och Victoria Park, den senare med en kinesisk pagod som ett udda inslag. Men oavsett vilken del av kanalen man väljer ligger pubarna inte precis så att man snubblar över dem. Så när törsten gör sig påmind, i höjd med Hackney eller så, är det bara att lämna kanalen och se sig om efter ett tappställe.

Bland det som gör London så attraktivt är att det inte är en storstad i egentlig mening, utan ett antal småstäder med egen karaktär som med tiden vuxit ihop till en spretig helhet. Östra London är generellt lite mera slitet och fattigt än de fashionablare västra utkanterna och Hackney är inget undantag – inte en del av London som hipsters söker sig till vad jag kunde se. Så förvåningen blir desto större när man en bit uppför genomfartsgatan med det möjligen något överimposanta namnet Broadway Market möts av en skär elefant på en husfasad.

Nej, det är inte er ciceron som hallucinerar av vätskabrist, och åtminstone belgoöl-entusiaster vet precis vad det handlar om – senast i höstas köpte jag några flaskor Delirium Noël från Brouwerij Huyghe till julmaten. Bryggeriet finns representerat med nio öl på Systembolaget när detta skrivs, alla med det möjligen inte helt PK ”förnamnet” Delirium och med en ständigt återkommande skär elefant som logo. Visserligen antyder skyltarna utanför åtskilliga innerstadspubar att belgoöl har blivit trendigt också i centrala London, men i Hackney?

Det visade sig att den tidigare ägaren av puben var en riktig Belgienentusiast som åkte till Bryssel flera gånger om året och satte en ära i att servera ett rejält utbud av belgoöl på sin ögonsten ”The Dove”. Nuvarande ägare har fört traditionen vidare, och total sett innehöll kylarna uppåt 110 olika sorter på fat, burk och flaska, inklusive min senaste bautafavorit, Westmalle Tripel (Systembolaget 1656). Det du Mauro! På varsin sida om en kran med Guinness (naturligtvis) fanns, förutom ”signaturölet” Delirium Tremens, en annan för belgoälskare känd figur, en liten nisse med röd luva. Jag talar förstås om La Chouffe, en belgisk blonde från Brasserie d’Achouffe. Dryckesmenyn är noga med att påpeka att den serveras endast som 2/3 pint (originalglasets storlek) så att ingen inföding ska känna sig blåst på de sista 18,9 centiliterna. Den fick bli mitt val, även om det var ett snedsteg från resans huvudfokus. Men säg inget till någon!

Styrkt i anden, och kroppen, började jag nu sökandet efter en genuin fish & chips, till skillnad från den som serverades dag 1 i hotellrestaurangen (men som ändå var helt OK). Tiden då man kunde få världens bästa f&c, serverad i flottigt tidningspapper från ett gatukök, tycks vara förbi, åtminstone i huvudstaden, och det visade sig dessutom att det fanns brister även i pubutbudet. Någon hade inte tartare sauce (ett måste!), någon hade slut på torsk och så vidare. Men på britters typiskt vänliga och hjälpsamma vis föreslog personalen på flera av pubarna ett besök på Poppies om man verkligen ville ha perfekt f&c, och på en direkt fråga ringde till och med en av dem för att säkerställa att det skulle gå att få en öl till lunchen. Det skulle det, men bara precis.

Poppies, en anrik och berömd kedja av snabbmatställen med f&c som specialitet, visste jag om sedan tidigare men hade aldrig testat. Den filial som fick stå för förningen låg i närheten av Spitalfields Market, en av de mera omistliga av Londons oräkneliga marknader. Jag vet inte om inredningen också är en del av konceptet, men åtminstone denna hade en väldigt genomförd femtiotalsprägel, inklusive en jukebox som spelade tidstypisk musik. Och även utan flottigt tidningspapper var fisken väldigt väl godkänd, men fatölsölutbudet var lite magrare: En pale ale och en lager, båda från Camden Town Brewery som nämns redan i Dag 1-avsnittet. Men eftersom Camden Hells Lager har uppnått en viss status bland ölkonnässörer fick det bli en sådan, faktiskt resans enda lager. Nästa Londonresa får jag se till att få mina fiskar varma ihop med öl från ett annat bryggeri, och huvudanledningen till att ta med lunchen i redovisningen är att hålla pint-totalen korrekt uppdaterad (just nu 9,2507 om alla varit noggrant upptappade).

Efterrätten, efter en italiensk middag (med vin, men säg inget till någon), intogs på The Victoria. Detta är ännu en Greene King-pub, men fördenskull behöver man ju inte välja ett Greene King-öl. Jag hittade ett som väckte min nyfikenhet, en Market Porter från Portobello Brewing Company. Bryggeriets egen beskrivning berättar bland annat om ”an incredible mix of 8 different malts” och det och lite annat trolleri med smakerna resulterade i en klart njutbar ersättning för en chokladbit och en kopp kaffe på maten.

Pubens gimmick är en inredning med diverse tavlor och skyltar som ska föra tankarna till resande, logiskt nog eftersom man ligger precis intill Victoria Station. Bland annat finns en stor skylt just över bardisken med texten ”You have now arrived at your destination”, nästan exakt samma formulering som min GPS använder för berätta att jag har kört in på min lilla förortsgata – också ett sätt att få gästen att känna sig som hemma.