”When a man is tired of London, he is tired of life” är ett klassiskt Samuel Johnson-citat från 1777, och det håller I högsta grad fortfarande. Nu kan jag inte påstå att jag har varit i London sammanlagt länge nog för att hinna tröttna, men tillräckligt många gånger för att ha besökt ett hyfsat antal av stadens både klassiska och mera udda pubar. Men det först i år som jag har tagit mig an staden med pilsner.nu-ögonen på, och det ger en extra dimension åt besöket hoppas jag. Följ med på en femdagars odyssé bland tappkranarna.

Dag 1

Utgångspunkten för mitt (senaste och lite mera systematiska) utforskande av pubscenen i London i slutet av mars 2024 var att jag skulle prioritera traditionella pubar och klassiska brittiska ölstilar med ett visst fokus på handpumpade cask ales. Den ambitionen sprack grundligt redan första dagen.

Ankomstdagen sammanföll nämligen, högst medvetet i min planering, med Saint Patrick’s Day, 17 mars, som väl alla vet är den dag då alla irländare och wannabe paddies, såväl på hemmaplan som i resten av världen, firar besinningslöst. Det gäller inte minst i London, där en illgrön parad avslutas med en blöt folkfest på Trafalgar Square. Min plan var att få lunch på lämpligt etablissemang i närheten av Charing Cross, och i förbifarten avnjuta dagens första London-öl (inte första rätt-och-slätt öl, för jag var ju tvungen att mjukstarta öltarmen på Arlanda). Sedan skulle jag promenera till Trafalgar Square och beblanda mig med de gröna galningarna. Riktigt så blev det inte.

Tunnelbanan behagade nämligen lägga krokben för min tidsplanering genom ett längre tvärstopp på Circle Line vid Victoria som lämnade er rapportör hungrig, törstig och i tidsnöd. Väl framme vid Charing Cross blev lösningen en rask promenad över Golden Jubilee Bridge ner till kulturkomplexet Southbank Centre där det, förutom bland annat Royal Festival Hall, finns högkvalitativ snabbmat på en omfattande food market under bar himmel. Men pubmiljö var det inte precis, så skulle jag få någon öl till maten (som för övrigt blev något så urbrittiskt som quesadillas)?

Jodå, i utkanten av området låg The Hop Locker, närmast ett skjul, men med riktiga tappkranar och överraskande välsorterat, bland annat serverades Omnipollos Graveyard Shift: I Don’t Even Know What I’m Doing Next Friday (Systembolaget 30448). Nu hade jag inte kommit till London för att dricka öl från Sundbyberg, så jag hörde mig för om något mörkare, gärna en stout, dagen till ära.

Och götapetter vilken pint den skäggige mannen på bilden tappade upp åt mig, en Burning Sky Export Stout. Jag råkade visst kommentera att en viss ikonisk stout vars namn börjar på G inte hade en chans, detta var nog bland det bästa i stoutväg jag någonsin smakat. Han höll med, men tillade med ett varggrin ”men vi brukar inte säga det högt”.

Burning Sky Brewery, inrymt i en bondgård i East Sussex, finns faktiskt representerat på Systembolaget med sin Robust Porter (13077). Så när nu bryggeriet är känt av Systembolagets inköpare kan jag bara säga: Pleeeeease, tag in deras stout också. Pleeeeeeeeeeeeeeeeease!

Tillbaka över bron, och nu, vid 17-tiden, var det bara en knapp timme kvar av festligheterna på Trafalgar Square. Vid det laget hade ölkranarna slutat flöda, möjligen av folkhälsobetingad omsorg om den gröna massan. Vid mitt besök 2017 rådde strikt öl-duopol innanför avspärrningarna, där det endast serverades Guinness (naturligtvis) och … Carlsberg! Jag vet alltså inte om utbudet fortfarande var lika snävt 2024, men som syns på bilden hade hur som helst öl i ofantliga mängder serverats. Den visar väl också att ”grönt” inte alltid kan associeras med miljömedvetenhet.

Om det första mötet med ölutbudet i London var en positiv överraskning så blev den andra raka motsatsen. I ett försök att ta igen förlorad tid blev det middag i hotellets restaurang. I ett hotell, inrymt i en praktfull viktoriansk byggnad som osade av ädelbrittisk tradition, inklusive entré med en tung svängdörr i tungt mörkt trä och kristallkrona i lobbyn, hade man kanske förväntat sig en bar i god brittisk pubstil, massivt boaserad men framförallt med en låååång rad tappkranar från minst ett femtontal anrika bryggerier.

Jo pyttsan, det som erbjöds på fat var en industribelgare och en lika multinationell mexikan. När jag påtalade den kulinariska öknen för servitören fick han nästan tårar i ögonen och berättade att han utan framgång försökt att övertyga ägarna om att åtgärda detta utslag av anti-brittisk verksamhet. Till maten, fish & chips som ett försök till kompensation, fick det istället bli en Camden Pale Ale på burk från Camden Town Brewery, som jag grundligt besökte 2014 och därför sedan gammalt visste att jag kunde hoppas på goda drycker från. Bilden nedan är från det året, bara två år efter att bryggeriet öppnat i okonventionella men ändå charmiga lokaler i ett valv under en järnvägsbro i Kentish Town. Ölnördar kan nog hitta en del ”antikviteter” bland kranarna.

Jag var fast besluten att tillfredsställa behovet av en ärketraditionell pub innan det var dags att hitta huvudkudden. Och om man valde att kalla sin pub The Shakespeare kunde man väl inte vara helt historielös, speciellt inte när puben ligger på Buckingham Palace Road. Det är numera en Greene King pub, del av ett imperium om ca 900 pubar över hela Storbritannien. Kedjan är därför föremål för blandade känslor hos hemmapubliken för sin uppköpspolicy som man menar strömlinjeformar ölutbudet, men på The Shakespeare var denna söndagskväll ljudnivån låg, de numera obligatoriska (?) teveapparaterna uthärdligt få och inredningen godkänt brittiskt pubklassicistisk.

Och äntligen fick jag det första exemplet på den traditionella brittiska bryggarkonsten som jag hade som huvudfokus för resan: en London Glory, en klassisk brown ale och en stapelvara i utbudet från Greene Kings eget bryggeri, där för övrigt också företagets pale ale Old Speckled Hen (Systembolaget 1356) ingår. Jag kunde alltså somna med gott samvete efter ett hyfsat om än lite spretigt dagsverke.

*) För yngre läsare som möjligen inte har koll på filmen som rubriken anspelar på (An American Werewolf in London) kan den varmt rekommenderas. Det är en (i mitt tycke) hysteriskt rolig skräckkomedi från 1981, med för sin tid häpnadsväckande välgjorda specialeffekter. John Landis, som bland annat har regisserat båda Blues Brothers-filmerna och Michael Jacksons Thriller, står för både manus och regi.