Dag 2

Jakten på den heliga gröölen

Måndagens första pit stop (pint stop?) tilldrog sig på The Two Brewers i Covent Garden. Det var inte exteriören som inspirerade mig att gå in utan namnet, som ju antyder att det som serveras är väldigt lokalproducerat. Men också denna pub visade sig tillhöra Greene King-imperiet, fast det upptäckte jag inte förrän jag kom inom och skärskådade skyltarna på tappkranarna. Där fanns både Old Speckled Hen och det ”husöl” som blev mitt val: Abbot Ale, en Extra Special Bitter som började bryggas redan 1951. Mina förhoppningar om en äkta brew pub med tillverkningen några meter från kran kom alltså på skam, men inredningen var väl godkänd och the landlady högst förtjusande. Och Abboten var utmärkt, med en väldigt vacker djupt brunröd färg som extra bonus.

En pub på bara några minuters promenad från de båda bryggarna som jag inte besökte på den här resan annat än för att fotografera, men som förtjänar ett hedersomnämnande, är The Lamb & Flag. Trångt men supermysigt i väldigt klassisk engelsk pubstil, och devisen ”Serving London with pride since 1623” gör förstås ett besök obligatoriskt för en ölorienterare i London. Jag lät mig serveras en klassisk London Pride (Systembolaget 1642) på den här puben något senare än 1623, närmare bestämt 2017, så jag kan intyga att min rekommendation baserar sig på personlig erfarenhet.

Även Lammet är numera en kedjepub, men den här gången är det Fuller’s som håller i tyglarna. Och javisst, det är samma Fuller’s som när detta skrivs har ett knappt dussin av sina produkter i Systembolagets sortiment, bland annat Old Winter Ale (11640) och London Porter (1634) som båda får återkommande hyllplats i min källare. Ett litet påpekande bara: För att förvirra turisterna finns ytterligare en pub med namnet Lamb & Flag. Den ligger vid charmiga St Christopher’s Place i närheten av Bond Street tunnelbanestation, men den har varken namnens anor eller mysfaktor. Det är The Lamb & Flag Covent Garden du ska hitta till.

Varje Londonresa ska innehålla minst en rundvandring i Camden Lock-området, och som alla vet tenderar promenader att skapa behov av att återställa vätskebalansen. Med tanke på min rubrik hade det förstås varit helt fantastiskt att besöka ett lokalt bryggeri med namnet Werewolf Beer, men det har tyvärr bara öppet för besök torsdag t.o.m. söndag. Vilken tur att det finns alternativ, inte med produktion utan bara utskänkning, men det var just det senare som behövdes denna måndagseftermiddag.

En pub som ligger lägligt till är The Hawley Arms, som ville framstå som ”a home away from home”, vilket är en sanning med modifikation om ”hemma” är Spånga – jag har varken välslitna skinnsoffor, tappkranar eller 40 gäster åt gången, och i mars har jag vanligen plockat ner julpyntet. Men stämningen var hemtrevlig, även om modet sjönk en aning när jag skärskådade utbudet av fatöl: Guinness (naturligtvis), Amstel, Birra Moretti … Men den vänliga ägarinnan lotsade mig till pubens egna ”signature beer”, The Hawley Grail.

Ett sådant namn går förstås rakt i hjärtat på en oförbätterlig ordlekare, så det fick bli en pint. Men vid närmare studium av kranskylten vaknade min konspirationsteoretiska gen: Det bryggs i Westgate Brewery, Bury St. Edmunds. På fyra försök hade jag lyckats pricka in tre öl ingående i Greene King-familjen, så det kanske låg något i kritiken att Greene King jobbar på att skaffa sig mer eller mindre monopolställning i pubvärlden. Elaka tungor påstår också att samma öl, med olika lokalanpassade namn, dyker upp lite varstans på brittiska öarna, men om det är sant eller inte har jag ingen chans att kontrollera. Hur som helst var den Heliga Gröölen alldeles utmärkt, och gjorde sitt jobb i rättan tid.