Har känt som om jag bara skriver samma sak om och om igen och provar olika öl, så jag frågade på Facebook vad folk som läste min blogg ville läsa om. En av de första att tycka till var bloggkamraten Magnus Bark på ofiltrerat.se. Han kom med följande idé : ”Till exempel skulle det verkligen behövas en rejäl genomgång av den numera mytomspunna Vrak.” Ok, tänkte jag. Det var ju en rolig sak vi en gång i tiden gjorde på Slottskällans Bryggeri och många kanske inte vet riktigt vad som hände. Jag skall försöka gräva djupt i mina minnen och återge det så sant som möjligt om den första Vrakölen 🙂
Foto : Jessica Heidrich
När vi (Jag, Hans Finell och Urban Nilsson) hade kört Slottskällans Bryggeri i några år fick vi en dag 1999 ett telefonsamtal från en dykare som sa att han och en kompis hittat öl i ett skeppsvrak och undrade om det var ok att dricka ? Vi bad honom att komma förbi med ett par flaskor så skulle vi kolla. Marcus Runeson och Mats Karlsson som dykarna hette kom då med en kylväska med ett par ca 65 cl stora flaskor i som rent ut sagt såg för djävliga ut. Dessa kom från ett tyskt lastfartyg som hette SS Nicomedia som den 11 oktober 1915 hade blivit sänkt av den brittiska ubåten HMS E19 strax utanför Ölands södra udde. Det var flera båtar som sänktes den dagen och det går under namnet ”The Submarine Massacre of 1915”. Han berättade också att när de kommit upp till ytan med flaskorna så öppnade de ett par flaskor på en gång och provsmakade och tyckte att det var ok men konstigt. Sen blev de orolig om de skulle bli sjuka av det och sparade de andra flaskorna. Vi öppnade ett par flaskor och konstaterade att det här var ju helt ok och drickbart. Vi tyckte att det var en korsning mellan en lätt fruktig ale och en tysk veteöl. Rätt snart uppstod idén att det här borde man kunna leta jäst i och försöka göra något vettigt av. Jag kläckte på en gång att det skulle hete Vrak, och sedan var processen igång.
Urban tog kontakt med en tjej han kände som ”höll på med saker på ett labb och var duktig” som han sa. Detta visade sig vara en person som hette Jessica Heidrich. Hon höll på och bökade ett tag och jag har för mig att den första jäst-stammen hon fick fram och lyckades isolera var lätt rosa i färgen och allmänt suspekt, men att efter ett tag fick vi en som var ren. Eftersom vi redan hade gjort en veteöl som hette Vit, började Urban experimentera och efter ett par provbryggningar var vi framme vid ett resultat som var helt ok och påminde mycket om originalet, tyckte i alla fall vi. Jag har för mig att vi släppte Vrak i samband med Stockholm Beer festival 2000 men är inte helt säker. Vrak släpptes på Båtmässan 2000 i en specialbar och fanns sedan även med på StockholmBeer det året. Vi hade det med där och hade också 2 originalflaskor som vi öppnade under festivalen. Den ena tillsammans med Michael Jackson alias The Beer Hunter och jag har för mig att även Michel Jamais och Anders Thool var med på den. Den andra försvann i allmänt tumult. På The Beer Hunters sidan påstås det att det var en variant av jästen Williopsis som vi hittat. Det är dock en information som vi aldrig tagit del av vad vi vet. Jag var i kontakt med Urban och Peter Frodemo som också var med på bryggeriet under denna tiden, och varken de eller jag har hört detta eller sett det på något annat ställe än på den hemsidan. Vi vet alltså fortfarande inte vad det var/är för jäst. Den vi hittade och som Jessica tog fram var dock lite lätt aggressiv så att säga. Den jäste precis överallt i bryggeriet och hur som helst, så under ett tag var det mycket stora problem med vildjäsning i de andra produkterna. Detta är den största anledningen till att bryggeriet inte gjort den igen. Jästen blev också tröttare och tröttare och det var problem med att få de sista satserna att jäsa som vi ville, vilket också dessvärre återspeglades på smaken.
Michael Jackson tog också en hel container med 33 cl longneck av denna öl till sin öl-klubb han hade i USA, och det tyckte och tycker jag var otroligt rolig att fick igenom. Jag tror att vi var/är det enda svenska bryggeri som lyckades med det, om jag har fel snälla informera mig om det i så fall. Jag vet att det finns ett fåtal flaskor kvar i hus och hem hos folk i Sverige, och jag blev så sent som igår erbjudan att få en flaska. Det är ju ett erbjudande man inte kan motstå. Han som erbjöd den drack en i somras och sa att den var mycket bra fortfarande, så man har ju lite förväntningar 🙂 Tack på förhand Björn, jag får återgälda det på något sätt.
Produkten är dock ’död’ i bryggeriets ögon även om jästen finns i någon form av Cryo-frys förvaring och det finns 3-5 originalflaskor kvar som är oöppnade. Tanken kan dock finnas att brygga den igen om någon annan ställer upp med lokaler att brygga i eftersom Slottskällan inte kommer att ta in jästen i sina lokaler igen. Ett alternativ är att bygga ett speciellt ’jäsrum’ bara för Vrak, men eftersom den är ofiltrerad måste den i så fall få en egen tapplina eller bara tappas på fat !
Ja det var lite om hur den kom till och varför. Jag minns också att det var någon som berättade att han byggde något på gårdsplanen vid sitt hus och innan de grävde igen det la han ner en flaska vrak för ”kommande generationer”.
Vrak var en veteöl med vetemalt, pilsner- och ljus karamellmalt. Humlen var Northern Brewer och Steiermark och den var på 5,4 procent. Jästen var ’Vrak-1915’
Vila i frid !
/Jonas H – Mars 2011
Vrakhistorian är trevlig och nu har jag fått ännu mer att berätta på bryggeriprovningarna 😉
Riktigt intressant läsning, tack så mycket!
Själv lyckades jag aldrig få tag på någon flaska, men har hört bekanta beskriva den som ”en lite rå och ordentligt syrlig veteöl”.
Kul läsning, en riktig ölroman!
Sån här läsning gör en ju lycklig, kul att ni la ner så mycket tid/pengar på att återskapa något som ni inte visste var det skulle sluta. Imponerande
Mvh David
@bark – du ska ju på bloggprovningen på SB . Man vet aldrig vad jag tar med 🙂
Intressant läsning, vet att jag mailade till Slottskällans för ett antal år sedan och frågade om ölet skulle produceras igen. Förstår varför så ej lär ske igen. Vore kul att få smaka Vrak.
Den var en lätt ofiltrerad veteöl som smakmässigt var ok, men det är historiens vingslag som är/var roligt med den.
Man får bygga ett nanobryggeri där man bara brygger Vrak 🙂
Det var jättekul att få vara med på Vrakprojektet. Ur de rostiga flaskorna med tämligen äckliga korkar (på utsidan i alla fall) hälldes en av de vackraste ölen jag sett. Kristallklar, riktigt gnistrande, med en ljus färg och stort moussigt skum. Perfekt lagrade i låg jämn temperatur, helt stilla, skyddade från syre och skadligt ljus. Att sedan få liv i jästen igen var spännande. Det var många e-kolvar som stod och jäste i olika temperaturer med olika isolat i på labbet till mina kollegors stora förundran och förskräckelse 🙂 En var, precis som Jonas skriver, intensivt rosa!! Jag valde till slut ett av isolaten som när den jäste på en vetemaltsbas vid 10-12C fick en fantastisk arom av jordgubbar och passionsfrukt. Har aldrig upplevt något liknande tidigare.
Kul att se mina gamla mikroskopbilder igen. Jäst är vackert!
Mycket spännande läsning.
Kul att folk gillar läsningen. Är det ingen som har fler frågor ??
Jo, faktiskt. Hur mottogs ölen? Ölscenen var ju helt annorlunda på den tiden. Var någon intresserad av vad ni gjorde? Hur så efterfrågan ut? Distributionen?
Den mottogs mycket bra i de flesta kretsar men liksom veteölen vit som vi gjorde så var det för tidigt att producera en veteöl i sverige för svenskarna. Markanden var inte mogen för det då.
Folk var mycket intresserade av det och den gick mycket bra till en början men efter som vi bara hade försäljning via systembolaget och lite lokalt på restaurangen och pubar så var det svårt att komma ut med den till slutkonsumenterna. Tror nästan att det snackades mest i ölkretsar i andra länder om den än i sverige stundtals. Mycket av det berodde nog också på Mr Jacksons ölklubb.
Som jag skrev blev jästen trött efter ett tag och det var svårt att hålla en stabil kvalitet på produkten. Detta och det faktum att vi åkte ut snabbaren är fort från bolaget (vad jag minns) eftersom folk trodde att det var en lager de skulle ha och letade inte efter en veteöl. Vi försökte sälja den som en öl men det gick inte riktigt. Restaurangerna drog oxå örona åt sig när de hörde att det var en veteöl och vågade knappt ta in den för ’sånt dricker inte folk vetdu’.
Hade man gjort det idag kan jag säga att det hade fått mycket större genomslagskraft och antagligen en mycket större försäljning eftersom folk idag inte är lika rädda att prova nya saker, och det faktum att intresset och kunskapen gått framåt mycket om öl i sverige.
Man skall väl dock inse att det var mer ett roligt experiment med tidens vingslag i flaskan än en superprodukt, även om jag liksom många andra tyckte att det var en otroligt bra törstsläckare varma sommardagar. Man får väl göra en Vrak-replica med samma recept men med W68-jäst 🙂 (W68 är den jästen som används i Weihenstephan)
Kul att läsa om ölet igen! Det väcker roliga minnen och det finns så mycket att berätta om den sommaren då ölet bärgades. Främsta målet var ju att ta upp ölet men samtidigt ”snubblade” vi på en sjunken rysk ubåt från andra världskriget. Det blev en hektisk tid 🙂
//Mats
Ja Mats, det var en rolig och annorlunda tid med ett helt vansinnigt projekt. Tack för att jag/vi fick vara med !
/Jonas H